Jag bytte jobb för en tid sen men det har inte blivit som jag tänkt mig. Jag trodde jag skulle få arbeta självständigt och drivande så som jag var tidigare men jag har behandlats som att jag en fem år gammal och inte kan knyta skorna. (sju stycken "jag" i två meningar, är självupptagen som få!) Så istället för att få ny fart på min utvecklingskurva har den istället lagt sig platt på mage.
För mig var det självklart att säga upp mig, jag mådde inte bra och jobbet var den bidragande orsaken. Min chef fick sig en chock men när jag fick veta att två personer innan mig upplevt samma sak och det inte blivit någon skillnad kändes det meningslöst att ta upp saken med honom.
Nu är det flera personer som oberoende av varandra sagt att det är starkt gjort av mig att säga upp mig efter en så kort tid och att jag inte stannar och tar emot mer skit. Första gången nån sa det blev jag fundersam, varför sa han/hon/den/det så? Sen slog det mig! Folk stannar allt för ofta i situationer de inte trivs i, det kan vara arbetsplatsen, förhållandet eller boende. För mig är det helt naturligt att ta tag i saker som jag inte är nöjd med i livet, (och här kommer en klyscha) livet är faktiskt alldeles för kort för att gå runt och vara missnöjd!
Att vänta på att någon annan ska ta tag i saken åt dig är att vänta förgäves, den enda som kan ta ansvar för ditt liv är du.
Så resonerar i alla fall jag och därför ser jag fram emot tre veckors semester och sen börja på mitt nya jobb som kommer bjuda på både gamla och nya utmaningar. (Och någongång ska jag berätta om den något udda relation jag har/hade med min nya chef...)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar