Mr Muffinman - Del 2

Här kommer fortsättningen på det här.

Adrenalinet var på topp när jag gick därifrån och jag tror inte jag var speciellt effektiv på jobbet. Tankarna snurrade i huvudet, skulle han höra av sig?

Det gjorde han! När jag satt på after work med kollegorna plingande mobilen till och han tackade så mycket för muffisen, den var god men absolut inte nödvändig, och han ville gärna ses över en fika! Lättnaden och glädjen var så nice!
Mitt lilla trick fungerade och:
1. Han var singel.
2. Han hörde av sig.
3. Jag hade just gjort något helt utanför min naturliga låda.

Det här var första gången jag gjorde något sånt här men absolut inte sista. Hittills har det gått rätt bra, det gäller bara att våga! Kliva över den där tröskeln som känns väldigt hög ibland.
Men jag har lärt mig att det går inte bara att sitta och vänta på att Prince Charming ska trilla ner framför mina fötter, kanske gör han det, kanske inte. Men under tiden har i alla fall jag haft flera roliga dejter som lärt mig ett och annat!

Dilemma

Om man får ett mail skrivet på engelska från en kollega med dyslexi, talar man då om för denne att  istället för oroad/worried skrev att han horade/whored??

Vem är min dubbelgångare?!?!

Okej, på mindre än en vecka har jag nu två gånger blivit anklagad för att vara lik någon!
Första gången hittar du här.

Nästa gång det händer ska jag dra till med: ”Jag vet! Jag får alltid höra att jag är en direkt kopia av Angelina Jolie, lite kortare bara.”

Nu har jag ju ingen bild på mig själv här i bloggen men vi kan väl säga så här: Det enda jag och Angelina har gemensamt är hårfärgen.
Jag har större likheter med Ronja Rövardotter, förutom att jag inte går runt som en galning på stan och skriker in våren. Men efter ett par glas vin en lördag kväll är nog inte det helt omöjligt det heller.

Våren?

Om det här är någon typ av practical joke från din sida Våren vill jag bara säga: Inte kul. Inte kul alls faktiskt.

Är huvudet dumt får tuttarna lida

När huvudet tror att det ska finnas tvättid kl 18 en söndagskväll och det inte gör det, får man lösa underskottet av rena underkläder genom att sätta på sig det som ligger längst ner i byrålådan (du vet, under alla strumpbyxor, bakom stenen, till vänster om korsetten). I detta fall innebar det en lite för liten BH. Nu utkämpar Bill och Bull (=tuttarna) en lönlös boxningsmatch så fort jag rör på mig.

Försöker lite fint dölja mina ”jagärenhippieochminabröstbehöversinfrihet”-behag med ett kollegieblock när jag rör mig utanför min arbetsplats. Men jag lyckas inte alltid och har fått ett par lyckliga leenden från mina manliga kollegor under dagen....

Vägen till en mans hjärta går genom magen...

Jag måste själv säga att jag är en sån där initiativtagande tjej. Jag har ett alldeles för stort kontrollbehov för att kunna lämna saker åt slumpen och det i kombination med att jag är lite påhittig gör att jag rätt ofta tar initiativ när det gäller killar. Ett exempel på det hittar du här.

Ibland är det dock lite svårt att se skogen för alla träden. Som den där gången när jag fick ett mindre utbrott på hyrbilskillen för att han ”gömt” min hyrbil på en parkering. Jag blir sällan arg men den lilla stackaren fick ta emot all min dåvarande frustration. Efter ett par veckor (kan väl tillägga att jag hyrde bil flera gånger i veckan både före och efter mitt lilla utbrott) kom jag på att den där killen jag väldigt söt! Varför hade jag inte sett det??

Så jag gjorde en lite efterforskning på internet, tack Facebook! Och konstaterade att han nog var singel.

Eftersom jag kallat honom idiot i telefon kändes det som att jag borde vara den som bad om ursäkt. Sagt och gjort så gick jag och köpte en stor chokladmuffin på Wayne´s, stoppade en lapp i påsen där det stod ”Ber om ursäkt för mitt beteende här om veckan, hör av dig om du vill ha kaffe till muffisen”. Efter mycket ångest, velande och peppande från en väldigt bestämd kollega, gick jag med darrande steg ner till hyrbilskontoret där han normalt sett stod ensam bakom disken, men inte den här gången! Självklart står i nästan hela personalstyrkan där! Rodnaden i mitt ansikte fick snabbt samma färg som en stopp-skylt.

Funderade allvarligt på att vända på klacken och springa därifrån, men tog mitt förnuft till fånga och sa/stammade ”Hej, förlåt att jag kallade dig idiot, jag var lite stressad”. Han tog emot min muffin-påse och sa ”Det är lugnt”. Sen småsprang jag därifrån med mina knallröda kinder och bultande hjärta.

Hade jag just gjort bort mig så gravt att jag aldrig någonsin skulle kunna hyra bil igen?

Kvalitets-tv

Ramlade rak in i Big Brother när jag zappade runt. Jag måste ha blivit jättegammal under helgen för jag klarade inte av att se det! Tittade ett tag och konstaterade att det verkar som att det finns två katergorier av deltagare: De som vet vad de ger sig in på och utnyttjar det till max och de som inte ha en susning om hur utnyttjade och exponerade de kommer bli.
Det är tragiskt att se båda kategorierna.

Jag är glad att jag inte är 16 år i dag, allting handlar om att exponera sig själv, på FB och genom bloggar. Syns du inte finns du inte.
När jag var 16 var det allra hetaste färgskärm och polyfoniska ringsignaler på mobilen, det var tider det!

Melodifestivalen

Om Danny känner för att köra sitt nummer igen. Privat. Naken. Och utan dansare.
Så står mitt sovrum till förfogande!

Problemlösning?!

I dag var jag på IKEA. Jag köpte gardiner.
Efter sex månader i lägenheten har jag fortfarande inte satt upp gardinstängerna.
Kan man häfta upp gardiner??

Jag har ju glömt att tvätta katten!

Nästa gång jag sitter på en dejt och tänker att "njaaaa den här killen är lika rolig som min mosters plastblommor" då ska jag resa mig upp och ursäkta mig med att jag måste hem och tvätta katten.
Det skulle vara så kul att se hans min! Och om det går ska jag försöka ta ett kort på honom så att ni vet vem det är ni ska undvika!

Det finns en gud!

Och i dag ville hon att jag skulle upptäcka hålet i mina favoritjeans innan jag satte på mig dem och gick till jobbet! Schysst av dig gud! Mer sånt!

Jaga eller icke jaga

Jag och en av mina killkompisar är mitt uppe i en diskussion där jag vidhåller att killar inte gillar när man som tjej tar initiativ medan han hävdar att det är precis det de vill.
Mitt starkaste argument är att killar är (när det kommer till såna här saker) primitiva varelser som behöver jaga. Alla vill ha det de inte kan få.

Han hävdar att dagens kvinnor är så tuffa att han som man inte vågar gå fram och prata med en tjej. Jag kan hålla med honom lite i det för jag och mina kompisar är inte barmhärtiga om det kommer fram en full kille på krogen som kläcker ur sig (tänkt nu att han sluddrar lite) "är det nå drag ikväll??" eller (på hemsk låtsas stockholmska) "jo du vet, jag bor ju i Stockhoooolm" . På fråga 1 blir svaret ja eller nej, på fråga 2: Kul för dig! Kan du gå härifrån nu?
Men skulle en städad kille komma fram och säga något i stil med "jag har suttit där borta i en halvtimme nu och jag måste bara få säga att du har väldigt snygga ben/fint leende/fantastisk utstrålning", det är bara att välja nått av alternativen. Ge mig en komplimang och du har min uppmärksamhet! Svårare än så är det inte. Men bara för att vara extra tydlig (om någon av manlig härkomst läser detta): att tala om för mig vad jag har för hårfärg är INTE en komplimang, jag har själv valt färgen och jag är inte färgblind.
Men tyvärr så måste killarna dricka för att våga gå fram och när de väl druckit så mycket att modet börjar komma blir de avspisade för att de är för fulla och så kommer de ihåg händelsen nästa gång de går ut och så börjar de dricka igen, moment 22 helt enkelt!

Så vår gemensamma lösning på problemet kommer (som jag ser det) bli: Killarna måste sluta dricka sig fula (ja, det ska stå fula men fulla går också bra) och odrägliga så ökar de chansen att heta donnor som jag själv tar det där förbannade intiativet. Och om de (vilket vore trevligt) någongång skulle sluta vara så fega och gå fram till en tjej, ge henne en komplimang! Hur svårt kan det vara? Oavsett om hon inte fortsätter prata med dig hela kvällen så kommer hon känna sig smickrad. Smickrad tjej = glad tjej!

Som det är nu måste tjejerna ta första steget och sen snällt sitta och vänta på att killen ska uppfatta att startskottet för jakten har avfyrats...

Idag på lunchrestaurangen:

Kyparen - Har inte vi jobbat tillsammans??

Jag - Ehh, nej?

Kyparen - Jo, det måste vi gjort! Känner du igen mig??

Jag - Hmm, nej!

Kyparen - Jo, men tidigare på Coop! Jag har jobbat på Coop!

Jag - Tur för dig, det har inte jag!

Kyparen - Nähä, men då är du väldigt lik en tjej som jag jobbade med där!

Jag - Tack för informationen! Är det okej om jag inte antecknar den?!


Varför har killar alltid så svårt att ta ett nej??

Dagens i-landsproblem:

När man står i duschen och precis när man börjar massera in shampoo kommer ihåg att man skulle köpt balsam!

Idag ser jag ut så här:

Ärlighet varar längst

På mitt kontor började det en jämnårig kille samtidigt som mig. Vi hade verkligen jättekul tillsammans och vi umgicks även lite privat. Från min sida var det bara en ren vänskaplig relation även om det kanske blev lite flörtigt ibland, jag hade inte en tanke på att det betydde något för honom, han gjorde ju samma sak! Han var dock inte lika blåögd som jag utan för honom betydde det mer. Detta uppdagades när jag en kväll ”råkade” hångla lite med en av hans bästa kompisar. Man kan säga att avslutningen på den kvällen inte var någe vidare för någon av oss.

När det där lilla berömda ljuset gick upp för mig om hur han kände tog jag genast till ursäkten ”men vi kan inte bli ihop, vi jobbar ju tillsammans!”. Varför är det så svårt att vara ärlig?? Varför sa jag inte bara ”tyvärr men jag är inte intresserad av dig på det sättet.”? Varför försökte jag försköna sanningen för att inte såra honom? För sårad det var han ju redan i och med mitt lilla hångel.

I mitt fall handlar det nog om att jag hatar att göra människor ledsna eller besvikna. Att stå framför någon som är riktig sårad och sen säga något som jag tror kommer orsaka ännu mer smärta är i stort sett omöjligt för mig. Så jag förskönar sanningen, griper efter halmstrån, försöker få saker och ting låta bättre. Samtidigt vet jag att när jag själv är den sårade så vill jag inte höra något annat än den hårda sanningen. Det är bara när man fått reda på hela sanningen man kan sluta älta, acceptera och gå vidare.

Från och med nu är det slut på förskönandet!

Marina had a little lamb...

Här kommer fortsättningen på mitt äventyr med Lammet. Första delen hittar du här!

Jag - Jag behöver skjuts i morgon kväll så jag tänkte att han skulle köra hem mig i sin fräsiga bil, som tack tänkte jag slänga åt honom en pizza eller nått.  Gör två flugor på smällen: 1. Han måste vara nykter. 2. Jag kan ställa massa jobbiga frågor när han kör för då kommer han ingenstans! Jag är så jäkla smart!!!

Vännen - Som vanligt har du en utmärkt plan där med skjutsandet. Det visar också om han är en givmild person som offrar sin tid (och bensin) för dig.

Jag - Planen gick i lås! Han kom och hämtade mig, jag föreslog att vi skulle äta pizza innan han körde hem mig.

Ungefär då sa ha -"Det här var uträknat! Du ville träffa mig nykter!". Jag bara log.

Vi pratade som vanligt och jag var snygg som vanligt.
Sen satt vi utanför huset och pratade i bilen och jag tog upp frågan -var "inte ute efter ett förhållande" den verkliga orsaken eller bara en ursäkt? Han vidhöll att så var det, han gillar att laga mat och att bjuda hem folk på middag, så även mig...

Det gör lite ont, han är en så fin kille och med lite mognad skulle han kunna bli den perfekta pojkvännen!

Så nu är det bara att ladda om, sätta på mig masken och le hela dagen - syster yster har fest ikväll. Har inte ens köpt en ny klänning, skäms lite...

Vännen - Men du menar alltså att hans avsikt med middagen var just bara middagen o sällskapet och inga andra avsikter. Inte ens lite gymnastiska övningar var avsikten?! (Fast nu råkade det väl bli så ändå, eller hur?)

Men ska fortsätta hålla kontakt eller bara råka springa på varandra under festkvällar. Har du nån ytterligare plan?

Man måste inte köpa nya klänningar till alla fester, även om det så är systerysters, sådeså. Du är ju snygg i vilket fall. Det kommer flatkompisarna också märka och bli irriterade för att din systeryster har en så snygg syrra som inte är flata. Så håll i hatten (eller kjolkanten iaf) på den där festen, du o din brorsa kommer ha askul.

Jag – Jag har börjat få psykfalls tendenser! Det började visa sig redan i fredags och höll i sig hela helgen, med andra ord: den årliga höstdeppen är här!!!

Börjar gråta för minsta motgång och tycker mest synd om mig själv, så synd att jag ätit godis hela helgen…Såg på nyheterna att depressioner är vanligare bland kvinnor som äter minipiller, känns skönt att jag är i gott sällskap.

Japp, det är vad han säger. De gymnastiska övningarna frågade jag inte om, det var nog en bonus för oss båda…

Planen = radiotystnad! Inget gillande på FB, inga mess. Ska ut på lördag igen så jag lär springa på honom men jag ska INTE gå hem med honom! Ska bara vara så där allmänt snygg och retsam.

Flatkompisarna var… hur ska jag säga?? Manligare än min bror! Stackarn var ensam bland 14 tjejer varav en (jag) satt och surade i ett hörn och längtade hem… Lyckades smita tidigt och var hemma i sängen med min godisburk kl 22.30.

Efter det här träffade jag inte lammet på flera veckor. Jag hörde inte av mig och inte han heller.  Men för ett tag sen var vi på samma fest och jag kunde snabbt konstatera att han fortfarande påverkar mig.
Planen var att jag skulle vara glad, trevlig, oemotståndligt snygg och aningens reserverad så att han skulle dregla efter mig men jag är en sååå dålig skådespelerska! Snygg var jag men det var ju han med! Så det var jag som stod för det mesta av dreglandet...

Fettisdagen i all ära men

Att förväntansfullt sitta på kontoret och vänta på att det ska komma en semla infarandes till eftermiddagsfikat är ungefär samma sak som när man ger sin pojkvän en fin allahjärtansdag-present på morgonen och sen väntar hela dagen på att få någonting tillbaka.  Besvikelsen när inget händer är exakt den samma!

Bä bä lilla lamm

Jag har haft en liten förkärlek till att skriva av mig om mina äventyr även om jag inte haft någon blogg. Mottagaren har istället varit en underbar vän som skrattat åt det jag skrivit och gett mig en massa respons. Är det något jag är svag för så är det att få folk att skratta, få saker ger mig så mycket som att få någon att le.

Så jag tänkte dela med mig av valda delar ur en av våra mail-diskussioner.

Bakgrunden är att jag träffade en kille några år yngre än mig som efter en natt fylld med prat bjöd mig på middag hemma hos sig nästkommande helg, det här skrev jag efter middagen:


Jag - Kom på att jag lovade en rapport, den kommer här:

Kvällen innehöll supergod mat, 2.5 flaskor vin, prat till kl 03 och intima övningar!

Lammet är stundtals väldigt mogen, hans lägenhet var välstädad och snygg. Men som alltid kommer den där obekväma morgonen där man inte riktigt vet var man har varandra, lägg där till ett telefonsamtal från mamma och en kollega som dök upp…

Han skickade sms på lördags eftermiddagen och tackade för en trevlig kväll. Igår föreslog jag att vi skulle ta en nykter aktivitet i veckan, men det har han inte svarat på men vi Wordfeudar och chattar så vi får väl se. Skulle gärna träffa honom igen, nykter… Han var rätt nervös i början, vet inte om det beror på mig eller själva dejtandet.

Vännen - Haha, vilken fantastisk rapport. Eller både och, men underhållande iaf, som vanligt när det gäller dig.

Jag tror på den där killen. Han har ju inte visat några konstiga egenheter väl. Att mamma ringer, gör inget. Att kollega kommer förbi betyder bara att han är omtyckt. Att han är nervös... Vem skulle inte va det när man får en snygg tjej på besök som man har värsta förhoppningarna på att det VERKLIGT ska bli nåt.J

Jag - I onsdags frågade jag Lammet om den nyktra aktiviteten igen, han svarade att han inte var ute efter ett förhållande (!!!) men att han absolut ville hitta på nått.

Öhh, vänta här nu!! ”ute efter ett förhållande”??? Vem var det som lagade en trerätters åt mig nyss?? Och vem fasen har sagt nått om något förhållande?? Så jag svarade nått undvikande och tog inte upp saken. Men känslan var att nån yttre påverkan gjorde att han backade, kanske mina vuxenpoäng eller driftighet, vad vet jag…

Men så i fredags var jag ute igen och gissa vem jag sprang på och som bjöd mig på vin?? Rätt! Lammet!

Efter mycket om och men så hamnade jag hemma hos honom och han SOMNAR som ett litet barn!!! Fick inte ens hångla ordentligt!

Blev lite sur så kl 8 på morgonen smyger jag, smidigt likt en flodhäst (slog ner några fjärrkontroller), ut. Lämnar ingen lapp, inget sms, inte ett spår.

Lördag kväll, skulle inte gå ut egentligen men hamnar på en middag… Kl 19.30 får jag sms ”du var borta när jag vaknade?!”

Svarade kort och gott att jag gjorde en Lammet = smyga ut innan sällskapet vaknade (han sa att han skulle göra det efter vår första natt hemma hos M). Kände redan i och med att han messade att nått hade ändrats igen, så vi messade lite och sen gick vi ut till stället där han och hans vänner var. Får en kram och sen släpper vi inte varandra, hånglar, skrattar, dansar.

Efter en stund rycker en av hans äldre (och klokare) tag i honom och säger: ”Du är en idiot, hon är skitsnygg och jättetrevlig, och du är en idiot!”

Kände verkligen för att high-fivea vännen efter den kommentaren! Så jag kallade honom för idiot resten av kvällen.

Hamnar hos honom igen, den här gången somnar han inte! Morgonen efter var mer avslappnad och vi kunde ligga kvar i sängen och snacka, kändes bra.

Messade ett god natt i söndags och fick ett god natt och tack för sällskapet tillbaka.

Idag messade han god morgon och sen har vi fortsatt messat hela dagen.

Har inte en susning om var jag har honom, riktig frustrerande, men nu är det fasen upp till honom att styra upp det här!

Vännen - Jag älskar att läsa dina små kärleksstories o helginsidenter, så´ru vet. Önskar bara att killarna skulle fatta bättre. Precis som han kompisen sa där på lördagkvällen.

Kortfattat nu: Men herregud vilken kille. Verkar lite hmm... Osäker, kanske?! Eller har han bestämt sig nu? Och riktigt konstigt om han bjuder på egenlagad trerätters om han inte vill att det ska bli nåt mer. Han är (alt. har varit) knäpp. Verkar ju va på väg på rätt spår nu iaf, äntligen. Håller tummarna att det håller i sig.

Som ni märker är det inga korta konversioner vi haft och den här fortsätter imorgon!

Ett lamm i fårakläder

Förra helgen var jag ute med mina vänner och som vanligt hamnade vi på baren B där ett band skulle spela. Eftersom jag var lite krasslig tog jag det lugnt med de alkoholhaltiga dryckerna och beställde efter ett tag, mitt i spelningen, en kopp kaffe i baren. Bartendern titta på mig som om jag var galen/tillhörde PRO, men jag fick min kopp med kaffe och alldeles gratis dessutom!

Bartendern är en väldigt söt historia helt i min smak - lång, mörk och ödmjuk, inte den där machokillen som tycker han är så in i nordens cool bara för att han råkar jobba i en bar. Så när kaffet var slut kom jag på den briljanta idén att jag skulle försöka få en dejt med honom. Sagt och gjort så plitade jag ner mitt nummer på en näsduk (ja, den var oanvänd!), stegade fram till baren, räckte fram koppen med näsduken instoppad i örat (nej, inte mitt öra!) och sa att jag är skyldig honom en kopp. Han tog emot koppen och log lite generat, jag log tillbaka och skuttade tillbaka till mina kompisar för att ta emot ryggdunkar och high fives. Kände mig väldigt nöjd för min påhittighet.

Dagen efter ringer min underbara vän och gapskrattar. Hon har berättat vad jag gjort kvällen innan för en annan kompis vars enda kommentar var – Är inte han 90-talist?!
Jag tror inte mina öron! Vännen har börjat hyperventilera och jag kollar genast upp på nätet när han är född. Till min stora förskräckelse är det sant! Han är född på sommaren 1992! Han har inte ens fyllt 20 år! Hur kan det ens lagligt att jobba i en bar då?! Mitt lilla påhitt kändes genast som en mycket dålig idé…

Till mitt försvar måste jag säga att han ser äldre ut! Faktiskt! Dessuton har flera av mina singelvänner har spanat in honom, så jag är inte ensam! Det är sjukt svårt att se hur gammal en kille är.  Om de dessutom är långa och har lite ansiktsbehåring är det i stort sett omöjligt att se om han är 22 år eller 32 år!

Erfarenheten jag tar med mig av den här lilla händelsen är: Alla killar borde på något sätt märkas så att man kan se hur gamla de är!

Och nej, tack och lov så har han inte hört av sig! Det kan vara så att han inte fick lov av sin mamma att gå på dejt med en äldre kvinna...

Alla bloggar har ett allra första inlägg...

Och det här är den här bloggens!

Jag önskar att jag kunde skriva som Fredrik Backman, tyvärr kommer jag inte komma i närheten av hans briljans och underhållande sätt. Men jag ska göra mitt bästa för det här ska bli en rolig blogg fylld av skratt och glädje.

Syftet bloggen är ännu något oklart. Men eftersom jag gärna skriver av mig när jag varit ute på upptåg så kan jag lika gärna göra en blogg av det hela. Vi får helt enkelt se vad det blir av det hela!

Enjoy!