Sanningens minut

När jag fått i mig ett och ett halvt glas rödtjut kom han, trodde för en stund att han glömt mig men sen stod han där. Tack och lov för vinet! Det har faktiskt en lugnande effekt och min stressfaktor höll sig på en hanterbar nivå. Fast jag glömde att jag skulle göra en kopp decaff till mig själv så nu kommer jag vara vaken halva natten...

Äny way, han kom, vi avklarade alla formaliteter i dörren och satte oss.

Första frågan löd: Hur mådde han egentligen under vårt uppbrott?
Jag var hyggligt ego och reflekterade inte så mycket över honom när det begav sig, det var nog att hålla ihop mig själv.
Eftersom han sedan länge gått vidare var svaret ett kort och gott -dåligt. Men att uppbrottet var nödvändigt, även han kände att det var på väg åt skogen.

Andra frågan blev hur han kan vara så himla snäll mot mig när jag genom åren betett mig som en 1:a klassens bitch?
Svaret blev att han tycker väldigt mycket om mig (när jag är snäll) och han vill mig allt gott, men har var noga med att poängtera att han inte älskar mig och att han inte var säker på när han slutat älska mig men det kan ha varit redan innan det tog slut (AJ!).
Han är nyfiken på hur det går för mig och hur jag mår så han uppskattar att vi träffas med jämna mellanrum, men han kan inte se att vi skulle kunna hitta tillbaka till varandra, han älskar sin sambo och är lycklig med henne. Och han önskade att jag skulle träffa en bra kille snart.

Tredje frågan: Hur fasen gjorde han för att gå vidare så fort?
Well här får jag skylla mig själv, eftersom jag var riktigt arg på honom var det lätt för honom att ta ett steg tillbaka och känna att NU är det verkligen slut, det kommer aldrig bli vi igen. Sen hittade han sin nuvarande och de kunde tydligen prata på ett sätt som vi aldrig kunnat prata på (nej, jag är inte alls bitter).
Så slutsatsen av fråga tre blev att jag måste göra något så att han kan bli riktigt arg och avståndstagande mot mig, det är vi överens om! Nu ska jag bara klura ut vad jag ska göra...

Nu var det inte en intervjusituation utan jag klämde fram frågorna lite här och där när det passade och han sa väldigt mycket mer. Mycket känslor blev det och både han och jag blev lite vattniga i ögonen vid ett par tillfällen. Jag fick känslan av att han förstod att det fanns något mer som jag ruvade på men inte fasen kunde jag klämma fram att jag skulle vilja pröva igen när han var snabb med att säga att det inte kommer bli vi igen. Om han inte är helt korkad vet han nu att jag inte kunnat släppa honom helt, jag sa att jag saknat honom och att jag är glad att vi kan träffas och prata.

Innan vi skildes åt sa han att han var glad att vi faktiskt kan träffas och dricka kaffe och att han gärna gör det igen. Jag erkände att jag var rädd för att han skulle tycka att jag gick över gränsen men då skrattade han bara. Så satte han sig i bilen och log -Hoppas att du fick svar på dina frågor!
Det fick jag, nu vet jag att han fortfarande är en grymt finkille men att han är lycklig med sitt liv så som det är idag och han önskar att jag ska bli det med, men det kommer inte bli med honom som partner men väl som en god vän. Undrar om jag ska skicka ett grattis-kort till hans sambo??

Så där, nu ska jag för sista gången vattna kudden över vårt förhållande sen ska även jag gå vidare!