Ärlighet varar längst

På mitt kontor började det en jämnårig kille samtidigt som mig. Vi hade verkligen jättekul tillsammans och vi umgicks även lite privat. Från min sida var det bara en ren vänskaplig relation även om det kanske blev lite flörtigt ibland, jag hade inte en tanke på att det betydde något för honom, han gjorde ju samma sak! Han var dock inte lika blåögd som jag utan för honom betydde det mer. Detta uppdagades när jag en kväll ”råkade” hångla lite med en av hans bästa kompisar. Man kan säga att avslutningen på den kvällen inte var någe vidare för någon av oss.

När det där lilla berömda ljuset gick upp för mig om hur han kände tog jag genast till ursäkten ”men vi kan inte bli ihop, vi jobbar ju tillsammans!”. Varför är det så svårt att vara ärlig?? Varför sa jag inte bara ”tyvärr men jag är inte intresserad av dig på det sättet.”? Varför försökte jag försköna sanningen för att inte såra honom? För sårad det var han ju redan i och med mitt lilla hångel.

I mitt fall handlar det nog om att jag hatar att göra människor ledsna eller besvikna. Att stå framför någon som är riktig sårad och sen säga något som jag tror kommer orsaka ännu mer smärta är i stort sett omöjligt för mig. Så jag förskönar sanningen, griper efter halmstrån, försöker få saker och ting låta bättre. Samtidigt vet jag att när jag själv är den sårade så vill jag inte höra något annat än den hårda sanningen. Det är bara när man fått reda på hela sanningen man kan sluta älta, acceptera och gå vidare.

Från och med nu är det slut på förskönandet!